En lördag

Nu ska jag berätta för er alla om den sinnessjuka dag i mitt liv som i de flesta andra människors liv kallades lördag.

Jag och min goda vän, vi kan kalla henne Erika eftersom det är hennes namn, hade under en tid planerat att fara till Arvika för att hälsa på några vänner just denna lördag. Vi lånade således mina föräldrars bil och gav oss av. (Erika körde, jag kan inte. Har aldrig provat förstås så det vet jag inte säkert, men risken är ganska stor. Att jag inte kan alltså.) När vi kom fram började det att duggregna. Skit samma tänkte vi och var väldigt glada och nöjda när vi gick arm i arm uppför gatan.

Så fick vi se en skylt som proklamerade:

Vuxensaker

Vuxenfilmer

Glidmedel och Massageoljor

Kul, tyckte vi och gick in i lilla sexshopen i Arvika. Arm i arm. Och började titta lite här och lite där tills vi insåg att vi var i en sexshop arm i arm med varandra och att det gick omkring en ganska äcklig farbror och en mycket flummig tant där inne. Då släppte vi taget och gick ut igen.
Nästa spänningsmoment kom när Erika insåg att hon lämnat sin plånbok i bilen. Vi gick tillbaka för att hämta den, en ganska lång väg, samidigt som regnet tilltog och slutade i en störtskur. Med mascara och hårspray i en salig blandning rinnande nerför kinderna prisade vi med all sarkasm vi kunde uppbåda det lyckliga faktum att vi gjort oss i ordning så fint inför vårt småstadsbesök.

Sen ringde vi Pär. Han var inte hemma. Han var i Karlstad, hemstaden vi just lämnat. Det var även både Ylva och Charlotte.

Men vi hade ju Johan Ahl. Så vi träffade Johan, vi gick lite på stan, vi käkade lite lunch, vi tackade i vårt stilla sinne min mamma som lagt tillbaka det paraply i bilen som jag tidigare slarvigt glömt i hallen, och så fikade vi litegrann och började nosa på idéer till vår blivande schlager. Jajamensan mina kära vänner, nästa år är det Line och Erika som regerar schlager-sverige, med vår egen genre - Duracellschlagern.

Nåväl, vi for hem, tyckte att vi ändå haft det ganska trevligt, och började förbereda oss för stundande utekväll i Karlstad, min först och sista under vistelsen här. Då vi insåg att det rådde allvarlig brist på de alkoholhaltiga varor vi svenskar tycker så mycket om att inta under dylika kvällar. Klockan var tio minuter i sex när vi kastade oss in i bilen med en liten liten förhoppning om att kanske systembolaget på köpcentrat stängde klockan sex, men se det gjorde det inte. Det var stängt sedan länge.

Vad göra? Åka till förfest och hoppas lite på andra människors generositet? Nja, jo... Gå in på Obs och köpa folköl? Jaa, tydligen.

Med två varsina Mariestads "sommarbrygd" for vi tillbaka hem och började sedvanliga förberedelser. Bytte om, sminkade oss, kände oss tveksamma till våra kläder, övertygade varann att vi minsann visst var snygga, intog några smörgåsar och gick så en promenad hem till Robert. Där fanns ytterligare tre trevliga pojkar, och riktig öl. Efter två norrlandsguld var tänkte vi att vi ju ändå måste smaka våra "sommarbrygd". Det var det vidrigaste jag druckit (näst efter den där tyska ölen min bror fick av tyska grannen).

Men men. Fortfarande glada i hågen begav vi oss in till stan i en taxi, mötte där upp min granne, tvistade en stund om vart vi skulle gå, gick tillslut till nyaste krogen med tjugotreårsgräns, blev naturligtvis inte insläppta där eftersom halva sällskapet inte uppnått denna nobla ålder, och gick tillbaka till utgångspunkten och in på klassiska Glada Ankan (okej, den som namngav stället måste ha varit hög, men annars trevligt ställe). Väl vi kommit in dyker plötsligt en Håkan-låt upp och jag som tycker att kvällen är gjord drar med mig Erika upp på dansgolvet.

Där jag plötsligt ser något i ögonvrån. Nån jag känner igen.

Och jag vänder mig om, och där står... ja, vi kan kalla honom Mr M (det är ju inte som att han inte fattar om han av nån outgrundlig anledning skulle läsa detta), mitt span från sommaren i Strömstad. Och jag blir alldeles i chocktillstånd och vet inte vad jag ska säga eller göra, och hans bästa kompis med flickvän är också där, för det är kortfilmsfestival i stan, och det är förstås väldigt kul att se dom, och vi pratar inte så mycket men hälsar och hänger lite, och dansar, och sen går jag raka vägen ut på balkongen och ringer Elin. Som inte svarar, så jag ringer Sarah. Och Sarah säger "Du måste prata med honom, och fråga". För till saken hör att Mr M blev tillsammans med en kollega till oss i slutet av sommaren. Istället för med mig.

Och kvällen går och vi dansar lite och man hänger runt lite och Sarah skriver fjorton sms och undrar hur det går, men inte förrän jag ska gå får jag chans att byta några ord. Och dom är inte tillsammans för hon bor i Frankrike.

Nähä.

Och sen åker jag hem. Till huset där min bror har fest och går en promenad med hans kompis helt utan anledning, och sen går jag och lägger mig. Och tänker att jaha, nu har jag lagt ännu en hel utekväll av energi på den här människan. Det var inte ens speciellt jobbigt att träffas, bara väldigt chockande.

Dagen därpå säger Erika att hon aldrig sett nån som varit så utseendemässigt lik min gamla kärlek. Vi kan kalla honom... äsch.

Line



Detta inlägg återfinns även på www.metrobloggen.se/freddiefisk, så det är ingen deja vú, för den som blivit orolig för sin mentala hälsa.

Inspiration eller Att fylla sitt liv med mening

Får alltid sån fruktansvärd prestationsångest av sånt här. Det hjälper inte om det bara är min egen dagbok, som bara jag, och förmodligen inte ens jag, kommer att nånsin läsa igen. Att börja skriva ett jäkla inlägg nu, efter vadå - ett år? - och kompensera den frånvaron kräver ett rätt bra minne och en jäkla förmåga att komprimera text om nån alls ska orka läsa.

Alltså finns bara en lösning. Skit i redogörelsen, lev i nuet!

Jag är hemma hos min mamma och min pappa i Karlstad. Det är ganska trevligt, för någon lagar ofta mat åt mig, som jag inte betalar för, och igår tränade jag och min bror tillsammans. Det är tyvärr också ganska ofta jävligt tråkigt. Det är nämligen inte särskilt många av mina kompisar som bor här längre, och dessutom har jag inget vettigt att göra om dagarna när vanliga människor jobbar. Att inte göra någon nytta håller på att driva mig till vansinne. Så som kompensation för detta hittar jag på totalt onyttiga saker (för samhället i alla fall, får väl räknas som nyttiga för mig) och gör dom till nåt mycket viktigare än vad dom är. Min dramalärare i Bjärnum, Helena, brukade skandera: "Det tar åtta veckor att eteblera en ny vana". Och precis den frasen upprepade Elin för mig när vi pratade i telefon och jag berättade att jag hade tråkigt och att jag hade gått en morgonpromenad just den morgon som föregick dagen då ovan nämnda samtal ägde rum. Eftersom denna dag råkade vara en måndag slogs jag av idén att starta en ny vana varje måndag. Vanor som sedan blir eteblerade en och en när åtta veckor gått. Smart, tyckte den uttråkade Line som behövde ett livsstils-projekt. Så, efter två och en halv vecka ser vanorna ut som följer:

VECKA 1: Gå morgonpromenader före frukost typ varje morgon
Är faktiskt hur skönt som helst, fast blev inte av alls under veckan jag tillbringade i Göteborg nyss.

VECKA 2: Göra sit-ups typ varannan dag
Fan, jag är hur jävla bra som helst. Efter en inspirationstripp till Göteborg med besök på Balettakademien, samt efter att ha sett musikalen The Wedding Singer, har jag börjat kombinera den här punkten med joggingturer och allmän styrketräning. Trots att det inte ingår i de officiella vanorna - än.

VECKA 3: Träna mitt dåliga knä varje dag
Borde jag ha gjort i ett halvår. Har jag inte gjort. Tänkte börja nu.

Till saken hör att jag börjat gå upp i tid på morgnarna, trots att jag är ledig (man skulle kunna säga arbetslös, men på något sätt tycker jag det klingar sämre...). Imorse vaknade jag halv åtta, och gick upp, pigg och nöjd. Jag är nog inte frisk.

Men se där, ett helt nytt fräscht inlägg på Lines en liten aning dammiga blogg. Trodde ni inte.
Lev väl, och ta vara på allt som är värt nåt. Och glöm inte

Det tar åtta veckor att etablera en ny vana!

Det blir aldrig som man tror

Ja inte blir det nånsin som man har tänkt sig. Vi var i Malmö i helgen, jag, Rickard, Jonathan, Malin, Jodo, Cicci, Helena, Em och Robban (har jag glömt nån!?), och skulle ut på stor fet gayfest. Jag säger skulle. För ingenting blir ju någonsin riktigt som man tänkt sig.
Vi gick på förfest hos Jodos vänner, eftersom magsjuka härjade i Rickards lägenhet. När vi kom in genom dörren visade sig en av Jodos vänner vara en man vid namn Tobias som fick mig och Malin att hyperventilera i hallen i en minut innan vi kunde gå in. Till och med Jonathan förstod oss, trots att hans smak brukar vara annorlunda. Sen visade Tobias sig vara tillsammans med en av tjejerna i lägenheten. Naturligtvis.

Därifrån gick det bara utför. En flaska vin kan vara ganska mycket alkohol för er som inte fattat det. Det fattade jag ungefär nån gång i samband med att jag spydde upp just en sådan på snygga Tobias toalett. Och så var det med det. Eftersom jag efter denna lilla incident förstod att jag antagligen inte skulle komma att ha speciellt roligt längre avstod jag alltså från att följa med ut, och åkte vid ett-tiden hem till Rebecka, och lade mig och sov. Så kan det gå.

Drack fort och gick hem tidigt alltså, men Rickard sade i alla fall till mig under kvällen att jag "måste flytta hit när vi slutar i Bjärnum". Och jag sade att det vill jag göra. För det vill jag. Jag gillar Malmö, och hittar jag någon bra anledning så bor jag gärna där ett tag.
Annars hånglade jag med Malin och Jonathan också. Samtidigt till och med. Ja herregud. Det börjar gå lite långt. Men men, vad gör man? Inte hånglar med Tobias i alla fall...

Karlstad runt på två dagar

Jag var hemma och hälsade på i helgen. Det blev dyrt och det blev drygt, men det var så värt det. Jag tog ledigt på fredagen och åkte torsdag kväll, var hemma kvart över tolv på natten efter att ha gått både gått vilse och två gånger så när sovit bort min station. Men allt gick bra, och att vakna hemma på fredagen var det bästa jag gjort på länge.

Så på fredagen träffade jag Mia och Maja, och sedan åkte jag till Sundsta och överraskade Karin. Det var precis så kul som jag hade hoppats. Efter det var jag naturligtvis tvungen att kolla in Mitt-I-City (Med Monki, Makeup Store, Panduro och ett stort Konsum som värda butiker) och där sprang jag på Momor som bjöd på middag. Sen åkte jag hem och såg på TV i ett hus med människor, istället för ensam i en lägenhet. Så var det kulturnatt på kvällen, och det var så skönt att cykla ner på stan, och träffa folk här och där. Rörelsefrihet! Ja tack! I Bjärnum finns liksom fyrtio människor och en Ica-butik. Jag känner mig instängd, så enkelt är det. På kulturnatten träffade jag också Erika, och det var fantastiskt. Fatta egotrippen att komma hem och bli så uppskattad av människor. Anton däremot är fortfarande inte förlåten för att han prioriterade att stöta på en danstjej framför att träffa mig för första gången på sju veckor.

På lördag morgon var Karin tvungen att åka till jobbet, så jag gick också upp och tog det lugnt och käkade frukost innan jag åkte till stan och fick två par skor av Mamma, och fikade med Erika och Anton och delvis Karin. Efter middag hemma med familjen och Dessan och två kompisar till Tomas (fullt hus - underbart!) blev det inflyttningsfest hos Ninni. Fick träffa Helena, och det hela slutade med att jag grät i en timme och verkligen inte ville åka hem. Det var frutansvärt jobbigt, och jag trodde nog inte ens att jag skulle åka. Så sa jag hejdå till alla, satte mig på bussen hem, Håkan i lurarna, och somnade naturligtvis. Åkte till Henstad, och fick gå hem. Lyssnade på "Ramlar" och kände mig som om det var jag.

Men allt var bättre på söndagen, jag tog bussen, allt som allt tog det nio timmar, en timme dödades hos Sara i Markaryd, och när jag väl var hemma var det väl inte det roligaste jag gjort i mitt liv, men det kändes helt okej.

Och nu sitter jag här igen. Med mina två små söta bögar i en datasal och klagar högljutt över bristen på HETEROKILLAR på det här stället. Men vad fan, det finns väl annat som är viktigare. Balett typ, och choklad. Det ordnar sig. Jag längtar hem, fast inte så mycket som jag befarade. Det är faktiskt bara fyra och en halv vecka kvar till höstlovet.

"Lycka är som geléhallon - rött, sött och inte speciellt nyttigt i för stora mängder"

- K. von Bremen -

Mobilen återfunnen!

Yoho!!! Jag har fått tillbaka min mobiltelefon! Eller, det har jag inte alls, men jag vet var den finns, nämligen hos polisen i Hässleholm. Jippie! Hämtar den antagligen på fredag, så då är jag nåbar igen, för alla som saknat mig. Äntligen!

Igår kväll hade jag blodbad i mitt kök. Först skar jag mig i fingret, djupt som bara den, och blödde ner kaklet. Sen skulle jag ta ut en kaka ur ugnen, slant, och fick ett fett brännsår på ovansidan av handen. Så nu är min vänsterhand täckt av Stålmannen-plåster som jag köpt idag. Nåt kul ska man ha när man är ledsen, och jag skulle ju ändå lägga pengar på plåster - då kan dom lika gärna vara häftiga.

Nu ska jag bege mig till ICA, köpa en pizza, och sedan ta mig hem till Malin för en Idol-kväll i goda vänners lag. Det hällregnar, så ovanstående händelseförlopp ter sig inte alls så trevligt för mig som det kunde ha gjort. Om det inte regnat. Nåja, nu går jag.

Ta det piano!

Waila och le!

Ja, ni... det går mycket upp och ner. Jag har det kul när jag är i skolan, och det finns ganska mycket trevliga människor. Men ibland längtar jag hem, efter saker och folk som är förståeliga.
Idag på morgonen har vi haft mickteknik. Det är ett ämne som går ut på att sjunga låtar i en mikrofon, till karaokebakgrunder. För mig som inte riktigt är van vid det här med radiopoplåtar och playback känns det hela, i stort sett, ganska töntigt. Jag vill inte sjunga Shania Twain eller Jill Johnsson! Men jag biter ihop. Hånar nästan aldrig folk heller faktiskt.
Det här är en show- och musikalskola, och jag börjar förstå att showbiten kanske inte riktigt är något jag bör befatta mig med. Jag är helt enkelt för oförstående och fördomsfull. Jag tycker inte att det är snyggt med inspelade bakgrunder - jag tycker att det är löjligt. Tyvärr.

När jag cyklade till skolan idag låg det en påkörd hund på vägen, och stod en lastbil bredvid. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Tänk den stackars familj, som en stund efteråt fick veta att deras hund dött. Säkert tre söta barn... fy. Det var en snäll hund, det kändes.
Strax innan skolan finns det två väldigt elaka hundar, som skäller ondsint på mig, innanför ett oroväckande lågt staket. Ibland önskar jag att dom blev påkörda. Men bara när jag är jätterädd, inte annars. Det är säkert inget fel på dom, bara dom inte är nära mig.

För övrigt har jag för tillfället tappat bort min mobiltelefon, så sms och samtal dit är onödiga i nuläget. Man kan ringa hem till mig i Vittsjö om man vill. Återkommer med kontinuerliga rapporter om mitt mobiltelefonletande, just nu sitter en lapp uppe på ICA. Det är dit folk kommer i den här byn.

Nä, nu måste jag gå och mentalt förbereda mig för eftermiddagens balettlektion. Vi får väl se om jag har något psyke kvar efter den pärsen, annars återkommer jag väl i maj någon gång.
Hej och Tack - Leverpastej!

Bjärnum, Skåne, Sweden

Ja, kära vänner, nu har jag tillbringat en hel vecka här i Skåne. Jag har, som bekant, påbörjat min utbildning på Musikteaterskolan i Bjärnum. Jag trivs ganska bra hittills, men har känt mig lite utanför ibland. I sådana här sällskap bondar folk uppenbarligen ganska fort, och jag är väl inte riktigt så het på gröten som vissa andra. Eller nåt. Just nu sitter jag i skolans datarum (tre gamla kolosser, men dom funkar) i svettiga danskläder. Jag övar dans nämligen. Ja, det finns många som jag kan tänka mig skulle ha kul åt att se mig på torsdag. Då ska jag nämligen ha min första balettlektion. Håhåjaja.
Utöver att dansa har jag för övrigt bestämt att jag efter detta år ska ha lärt mig att jonglera, samt att stå på händer mot en vägg.

Skolan ligger, som sagt i Bjärnum, men eftersom jag bestämde mig så sent för vad jag egentligen skulle ta mig till med mitt liv var alla lägenheter där slut när jag väl var redo. Detta är orsaken till att jag bor i Vittsjö, sju kilometer från Bjärnum. Därifrån cyklar jag varje morgon och eftermiddag. På min skolväg (landsvägen) finns en massa spännande saker. En väg som heter "G:a Porrarpsvägen" (vilket innebär att det nånstans finns ett ställe som heter Porrarp), en överkörd groda, en död fågel (påkörd är väl ett rimligt antagande), en massa barkbitar som ser ut som påkörda djur och skrämmer livet ur mig, ett hus som heter "Villa Karin" och ett som heter "Brittbo", ett hus som har hönor och säljer ägg, samt en skylt där det med röda bokstäver står skrivet "ARG KO LÖS HÄR". Jaa, jag bor på landet i Skåne.

Det har varit en spännande vecka. Vi har haft några filmkvällar redan, och en klassfest. Efter klassfesten sov jag hos Jodo, och blev erbjuden ett rum hos hennes hyrevärd, men det verkar sunkigt och skulle kosta mer än min lägenhet på 39 kvadrat, för bara ett sketet rum. Så mycket är det inte värt att bo i Bjärnum. Jag hänger i Vittsjö ett tag till. Jag har faktiskt en klasskompis som granne, och snart kommer en till, en jag tycker mycket om, så jag ger det en chans tills han har flyttat in.

Jaja, det här var en kort liten redogörelse för de viktigaste delarna av mitt nya liv. Jag längtar hem ganska mycket, men det ger sig väl med tiden antar jag. I förrgår fick jag ett brev av Johan Ahl. Jag blev glad, fast ledsen, för jag längtade efter mina vänner den dagen. Men det var ett väldigt fint brev. Nu återgår jag till min dans, och lovar att återkomma snart.

Puss alla kära!