Waila och le!

Ja, ni... det går mycket upp och ner. Jag har det kul när jag är i skolan, och det finns ganska mycket trevliga människor. Men ibland längtar jag hem, efter saker och folk som är förståeliga.
Idag på morgonen har vi haft mickteknik. Det är ett ämne som går ut på att sjunga låtar i en mikrofon, till karaokebakgrunder. För mig som inte riktigt är van vid det här med radiopoplåtar och playback känns det hela, i stort sett, ganska töntigt. Jag vill inte sjunga Shania Twain eller Jill Johnsson! Men jag biter ihop. Hånar nästan aldrig folk heller faktiskt.
Det här är en show- och musikalskola, och jag börjar förstå att showbiten kanske inte riktigt är något jag bör befatta mig med. Jag är helt enkelt för oförstående och fördomsfull. Jag tycker inte att det är snyggt med inspelade bakgrunder - jag tycker att det är löjligt. Tyvärr.

När jag cyklade till skolan idag låg det en påkörd hund på vägen, och stod en lastbil bredvid. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Tänk den stackars familj, som en stund efteråt fick veta att deras hund dött. Säkert tre söta barn... fy. Det var en snäll hund, det kändes.
Strax innan skolan finns det två väldigt elaka hundar, som skäller ondsint på mig, innanför ett oroväckande lågt staket. Ibland önskar jag att dom blev påkörda. Men bara när jag är jätterädd, inte annars. Det är säkert inget fel på dom, bara dom inte är nära mig.

För övrigt har jag för tillfället tappat bort min mobiltelefon, så sms och samtal dit är onödiga i nuläget. Man kan ringa hem till mig i Vittsjö om man vill. Återkommer med kontinuerliga rapporter om mitt mobiltelefonletande, just nu sitter en lapp uppe på ICA. Det är dit folk kommer i den här byn.

Nä, nu måste jag gå och mentalt förbereda mig för eftermiddagens balettlektion. Vi får väl se om jag har något psyke kvar efter den pärsen, annars återkommer jag väl i maj någon gång.
Hej och Tack - Leverpastej!