Ett herrans liv

Jag hade visst lovat att redogöra för mina resor genom landet.Dessa resor, som gick i förnedringens tecken, har förbryllat många människor, inte minst mig själv. Vem, frågar man sig, vem skulle frivilligt utsätta sig för att färdas med tåg, buss, till fots i regn, någon annans trånga bil etc. femtio mil neråt i landet, kors och tvärs där nere, halvvägs upp igen, kors och tvärs, och så upp, och ner igen, allt för att, i stora drag, göra bort sig inför en stoneface-jury, och sedan fara hem igen och vänta på ett besked, som eventuellt är negativt och i detta fall vänta ett år och göra om hela proceduren och hoppas på en bättre utgång.Ganska många, tycks svaret bli. Detta faktum är väl också det som får en att stå ut i längden - man träffar likasinnade, i vissa fall trevliga, människor.

Alltså, det hela började en morgon - det torde ha varit den sjuttonde maj - då vi satte oss på en buss till skåne, Rebecca, Sara och jag. Vi satte oss alltså bekvämt tillrätta med våra matsäckar, cd-spelare och vältummade monologpapper. Ungefär tio timmar senare var vi framme i Svalöv. Möra, trötta, blöta (tror jag i alla fall, det var vi åtminstone alla andra dagar), och med en humornivå som skulle skrämt slag på Ronny och Ragge. Väl framme mötte vi Jonas, en bekant och före detta kollega till mig (Mr Sheinkopf i "Fame"), mycket trevligt och allt var frid och fröjd. Dagen därpå skulle vi göra våra första prov på Fridhems folkhögskolas teaterlinje. Det var nu det hela började gå käpprätt åt helvete. Ingen av oss kom vidare (ja, om inte Jonas räknas in i "vi", han kom naturligtvis in, eftersom han är nån slags jävla naturbegåvning), utan blev så illa tvugna att fara ifrån det sköna Svalöv efter bara en natt och en förmiddag.Kändes piss, kan jag ärligt säga. Jag sökte den här skolan för ett år sedan, då jag i princip inte hade spelat någon teater alls, och kom då vidare till sista provet, något som kom som en total, men angenäm, chock för mig. Jag skulle också vilja se denna oväntade händelse som en direkt orsak till att jag faktiskt har kommit att rikta in mig så mycket på teater som jag faktiskt gjort under det senaste året. Bittert, alltså, att helt plötsligt vara ratad efter första anblicken.

Nåväl, efter diverse bittra telefonsamtal, filmsnuttar och bitska kommentarer beslutades och åstadkoms en vidare resa mot Bjärnum och musikteaterskolan. Kvällen tillbringades med melodifestivalkval och nya bekantskaper, så lite sömn, också var det dags för dag två på vår spännande resa. Här skildes våra vägar åt (uppenbarligen, kan jag säga med facit i hand). Inte rent fysiskt alltså, utan så att säga framgångsmässigt. Då Rebecca aldrig tänkt sig att söka den här skolan, var hon inte heller särskilt förberedd. Detta resulterade i ett inte alltför lyckat sångprov, med borttappad text, och samstämmiga skratt tillsammans med juryn (men hennes monolog kickade ass, det vet vi), medan jag och Sara ansåg oss relativt nöjda med dagens övningar. Glada i hågen (än så länge) for vi så vidare mot Göteborg. Detta skulle visa sig bli en av de minst behagliga resor vi någonsin företagit oss.

Vi fick skjuts till Hässleholm av en hygglig medsökande, efter att vi insett att vi aldrig skulle hinna dit i tid med bussen. Från Hässleholm gick färden i stort sett som planerat till Lund med tåg. Till och med bättre än planerat, för vi tjuvåkte väldigt billigt, nämligen gratis. Väl där började saker och ting bli mer och mer oplanerade. Stående på Lunds station (för typ trehundraartonde gången denna vecka) insåg vi nämligen att det skulle gå ett tåg till Göteborg, dit vi ämnade oss, om cirka två och en halv minut. Vi sprang. Vi hittade rätt spår. Vi hann inte köpa biljett. Vi hade inga kontanter. Vi hittade en konduktör.
- Hej, sa vi.
- Hej, sa han inte tror jag, för vi pratade nog ganska fort, så vi fortsatte helt enkelt;
- Är detta tåget till Göteborg? sa vi.
- Ja, sa han
- Vi har inte hunnit köpa biljett, sa vi, kan man köpa biljett på tåget?
- Ja, sa han.
- Med kort? frågade jag, förutseende som jag är.
- Ja, sa han, och vi andades ut.
- Bara inte maestrokort, sa han, och vi ångrade att vi andats ut.
- Vi har bara maestrokort, sa vi.
Han sa ingenting.
- Kan vi få en faktura? sa Rebecka (Prisa gud för Rebecca).
Det kunde vi, om vi hade legitimation, och det, om också ingenting annat, hade vi. Och så kom det sig att vi, istället för de i förhand planerade sista minuten-biljetterna för 190 kronor, fick åka till Göteborg för 290 kronor.
- Vi får väl lifta hem, sa vi till varandra.
Konduktören lät oss slippa fakturaavgiften.
Han var nog en snäll man. Han kunde väl inte hjälpa att vi kommit sent.

Så satt vi - tillslut - på tåget mot Göteborg, och sista anhalten på denna del av mina landet-runt-resor, nämligen Wendelsbergs folkhögskola. Vi satt på våra väskor eller stod, för vi hade ju inga platsbiljetter, och det hela var allmänt tråkigt. Efter ett tag försvann lite folk, och vi fick plats på riktiga säten. Det var då vi insåg att mat hade varit en bristvara denna dag. Vi kom upp med en plan, och Rebecca (återigen) ringde Johan, som redan befann sig i Göteborg.
- Hej, sa Rebecca.
- Hej, sa Johan.
- Kan du köpa mat åt oss? sa Rebecca.
- Okej, sa Johan, efter typ en kvarts övertalning om att han visst skulle orka gå en kilometer till närmaste matvaruaffär, hellre än att vi skulle svälta ihjäl när vi kom fram mitt i natten.
- Bra, sa Rebecca.
- Finns det micro och tallrikar? frågade Rebecca (detta minns vi med största säkerhet).
- Ja, sa Johan (detta minns vi med än större säkerhet)
- Bra, sa Rebecca, köp nudlar, och lite bröd.
- Okej, sa Johan.
- Hejdå, sa antagligen båda i tur och ordning.
Vi åkte vidare, och kom fram till Göteborgs centralstation. Vi tog en buss till Mölnlycke. Det regnade. Mycket. Vi gick och gick, och kom så slutligen fram till skolan, mycket blöta eftersom det regnade, mycket trötta eftersom klockan var halv tolv på natten, och mycket hungriga eftersom vi inte ätit sedan lunchtid samma dag. Vi hittade Johan, och fick vår matkasse. Vi andades ut.
- Var finns micro? sa vi.
- Det finns ingen micro, sa Johan, och vi ångrade för andra gången denna dag att vi andats ut.
- Men Johan, sa vi tålmodigt, vi frågade ju.
- Ni frågade om tallrikar, sa Johan, inte micro.
- Men Johan! sa vi. Hur i helskotta trodde du att vi skulle laga till nudlar!?
Det visste inte Johan, men faktum kvarstod att vi inte hade någon microvågsugn. Kvällen slutade alltså med att vi klockan tolv på natten satt i en öde teater och åt ett varsitt bröd, och okokta nudlar. Mycket blöta, och trötta. Och hungriga.

Denna Göteborgsvisit blev sedan aldrig någon höjdare för mig. Jag gillade alls inte skolan, eller eleverna, och blev förolämpad av en synnerligen otrevlig satmara till andraårselev, som anklagade mig och Helena för att vilja sabba för de andra sökande. Det bästa med vistelsen var leken vi lärde oss på uppvärmningen, som numer går under namnet "Bibberibo", samt melodifestivalkvällen efter första provet, vilken vi tillbringade med en mycket trevlig ung man vid namn Micke. En bra sak var förresten också att nio av tio från vår klass gick vidare till andra provomgången. Bra reklam för Geijerskolan.

Nåväl, efter fem strapatsrika dagar, två dansprov, två melodifestivalkvällar, många nya ansikten, få nya ansikten jag någonsin kommer bry mig om, och en stor andel regn, begav vi oss av hemåt igen. Efter mitt andra prov for jag in till stan och tog en fika med Maja, det mest underbara jag gjort på mycket mycket länge, speciellt uppskattat efter många dryga människor och en satmara på Wendelsberg. Så skulle jag och Sara ta bussen hem. Vi satt och pratade med Maja på stationen, och hade precis sagt "Vi kanske skulle gå ut och kolla var hållplatsen är", och gått ut genom dörren för att kolla var hållplatsen var, när vi insåg att vår buss var på väg från hållplatsen. Det var då, när vi sprang ut i vägen och stoppade bussen vi hållit på att missa, som vi insåg Rebeccas verkliga värde i våra liv. Detta var första gången under hela resan som inte Rebecca var med oss och sa "kom", "vakna", "gå dit" eller "bussen går nu". Numer prisar vi gud för Rebecca.

Klockan elva samma kväll var jag hemma i Karlstad, pappa hämtade mig på stationen, och där skulle man kunna tro att historien är slut.Men det är den inte.

Tre dagar senare - efter diverse repetitioner inför den slutproduktion där jag innehade huvudrollen, och som skulle ha premiär en vecka senare - gjorde jag nämligen det absolut värsta jag någonsin tagit mig för. Jag gick upp klockan sex på torsdagens morgon, och satte mig på ett tåg till Göteborg. Väl där mötte jag upp med Jenna och William, och gav mig av mot mitt livs skräckhistoria. Intagningsprov till Balettakademiens musikallinje.
Det som nu stod skräckinjagande klart för mig var att jag stod inför att göra ett dansprov på Balettakademien. Jag menar, smaka på namnet. Balettakademien. Dansprov - jag.
Jag var skräckslagen.
Skräckslagen.
Samtalen hela denna dag kunde låta ungefär såhär;
JAG: Jag vill inte!
WILLIAM: Du måste.
JAG: Jag vågar inte!
JENNA: Jodå, nu är du ju här.
JAG: Jag åker hem nu!
WILLIAM: Nä, kom igen nu.
JAG: Jag klarar inte det här!
JENNA: Jodå, det gör du.
JAG: Jag gör det inte!
FRÄMMANDE PERSON: Jodå, det är klart.
Och så vidare.
Jag gjorde det.
Jag dansade jazz inför en jury på Balettakademien. Jag gjorde det. Jag gjorde det verkligen.
Jenna gick vidare, inte jag och William. Jag och William åkte istället hem nästa dag, lekandes med våra tågbiljetter i en timme (vi turades om att vara konduktör, och en resande med en jättetrasig biljett). Det var annars en ganska tråkig resa. Dagen blev bättre när vi kom hem, och blev mötta på stationen av Elin och Rebecca med varsin tröstpresent. Den blev sämre igen när dom tvingade mig att gå och köpa fula tröjor till slutproduktionen. Sen blev den bättre när jag insåg att mina sökningar var över. Ett helt år kvar till nästa förnedringsprocedur. Ett helt år utan jurys, satmaror och urtrista sökningslåtar. Utan dansprov.

Och ungefär där slutar historien, om man inte väljer att ta med den del som handlar om att jag kom in på en av skolorna, nämligen Bjärnum, helt oplanerat eftersom jag inte alls tänkt gå där egentligen, men nu nog tänker börja i alla fall, om inte annat så för att nästa års sökning på Balettakademien ska bli en aning mer kontrollerad. För jag ska dit igen. Så är det bara. Och det - att jag inte gett upp fast jag aldrig varit så rädd och så sämst i hela mitt liv - det måste väl visa att jag vill och måste få chansen. Så ser jag på saken.

Till dig som faktiskt har suttit och läst den här utläggningen vill jag bara säga;
1. Man, att du orkade. Jag har aldrig rabblat så i mitt liv.
2. Om du inte kan dansa, börja inte med att söka Balettakademien.
3. Om du har svaga nerver och inte kan dansa, överväg aldrig ens att söka Balettakademien, eller en dansskola överhuvudtaget, eller någon skola alls.
4. Tack och adjö!