Peace and love i vinterns tecken

There was something in the silence
Something in the air
Now I am stuck here with me
While your life goes on elsewhere
I say "There was something special
About the days gone by"
But now I'm left alone here
So I turn to denial
Then you're still by my side
But now there's nothing left but oh...
- Her Majesty -

Efter mitt första inlägg på denna min nya blogg, upptäckte jag och många trevliga vänner att det finns ett stort oförutsett problem att lösa. Man kan nämligen inte skriva några kommentarer till mina inlägg om man inte själv är ägare till en blogg hos blogger. Tråkigt tyckte många. Däribland jag.
Min första tanke var alltså att flytta bloggen, och lägga upp en internetdagbok på någon annan sida. Men efter en del utforskande av liknande sajter inser jag att detta vore ett nerköp rent estetiskt. Ofta har man nämligen inget annat val än att låta reklam publiceras fritt i sin dagbok.
Detta tyckte jag var fantastiskt tråkigt, och har således bestämt mig för att tillsvidare behålla denna blogg. Man kan alltså inte kommentera mina inlägg direkt på sidan, men det går å andra sidan alldeles utmärkt att skicka mail till mig.

Här i stan är det höst, och går mot vinter. Häromdan gick vi över till vintertid, och allt blev plötsligt mörkt, så mörkt. Så mörkt så att det enda som fanns kvar att göra var att sätta sig framför teven, och titta på Hair och äta choklad. Jag har sett Hair tre gånger nu den senaste veckan, något som lett till oro bland vissa av mina nära och kära. Hair är en fantastisk film. Den går att se precis hur många gånger som helst.
Men hur trist det än må vara att himlen är svart klockan fem på eftermiddagen, måste man ändå försöka se på de positiva aspekterna. Det är ju faktiskt snart jul. Redan november.
Så, som för att försöka skapa en sorts harmoni mellan dessa mina båda höst-vinter-tankegångar (jag syftar då på ”Hair och choklad” vs. ”Snart jul”), har jag köpt mig en liten attiralj som jag tyckte skulle upplysa hela tillvaron. Nämligen en chokladkalender. För ärligt talat, när december börjar, har man inte då redan fullt upp med julstök och knäckkokande? Jo, det är i gråa trista november, framför historiens mest fulländade musikal, som man behöver en liten chokladbit varje dag. I väntan.

I dessa mörka tider saknar jag mina bortflugna vänner sanslöst mycket. Vet att jag tänker på er varenda dag, och få människor är väl så sentimentala som jag när det gäller mina vänner. Dock har de senaste veckorna varit mycket givande vad gäller mina relationer till mina nya klasskamrater, och jag trivs mycket bättre med dessa än tidigare. Både känslomässiga teaterövningar och privata upptåg som dolda kameran-lekar inne i Karlstad har bidragit till att jag hittat dom jag verkligen trivs med. På bättringsvägen alltså.

Slutligen vill jag, för den som vill kunna se mig framför sig på ett korrekt sätt vid telefonsamtal, msn-konversationer eller dylikt, och för att hålla ett löfte jag avgett i ovanstående inlägg, bara omnämna det faktum att jag passat på att utnyttja Rebeckas hemkomst, och låtit henne både klippa och färga mitt hår. En decimeter kortare, och nyfärgat i en något mer orange nyans än vanligt är alltså gällande.

You say "There is something special
About the days to come"
And one day you will get there

Peace, flowers, freedom and happiness...